Försöka tänka på annat efter mitt tidigare inlägg, komma på andra tankar.
Igår när jag va iväg, fick höja dos och kolla blodtryck osv så prata vi lite om ljud.

Jag sa att jag hade hört ett bakgrundsljud då vi kikade på tv under helgen som störde mej så dant, det lät i mitt örat så nära, som det aldrig gjort tidigare.

Sambons son hade blivit arg och smällt igen dörren.
Jag hoppade nästan till, som om det var en stor smäll, fick som en rysning genom hela kroppen. Hjälp.

Sonen tappade något på golvet, en känsla av obehag.
Ni vet som om någon bil skulle köra förbi fort brevid en på gatan utan att man hade uppmärksammat den tidigare. Man blir rädd, och skrämd.

Vi pratade om det hos henne igår, hon sa att man "vaknar" till liv, och hör alla de ljud, man tidigare inte hört.
Jag sa, jaa men som jag fattat det är så är det ju dom med ADHD som inte kan stänga ute dessa ljud, som blir störda av alla de ljud.
Då kanske jag inte har det, om jag inte blivit "störd" av de förräns nu.
Minns ej riktigt vad hon sa, prata något om att jag kan ha vart i min bubbla tidigare, att det är nu alla ljuden kommer.
Endel tycker bara det är så jobbigt att de slutar med medicinen...
Eller så blir det så mycket för endel att de vill stnga in sej och va själva och slippa höra något alls.
Endel verkade visst inte reagera alls på ljuden..
Känns ju som om man vart döv och helt plötsligt hör igen !

En tanke, sambon satt i somras o hörde fladdemös ute ?
Jag lyssnade så mkt jag kunde, men kunde bara inte höra det han hörde.
Hade det något samband.


Är det alla ljuden som gjort mej lite nervös och nojjig?
Har ju inte kunnat sätta fingret på vad det är riktigt, eller märkt att ljuden påverkat mej så mycket.
Hon skulle iväg och hämta medicin, och jag satt kvar på rummet.
Hörde fläkten, klockan ticka. osv.

Helt plötsligt har ljuden blivit starkare.
Hon frågade om det var mycket jobbigt.

Inget som stör mej så mkt, mest att det känns som om det är ljud hela tiden, och överallt.

Jag får härda ut, är väl antagligen en vanesak, och ljuden ska väl inte göra att jag slutar med medicinen.
Någon gång borde jag väl vänja mej vid ljuden och hur jag ska handskas med dem?

Känslorna.
Fysiskt och psykiskt.
Känslorna kan göra mej gråtfärdig.
Som jag så många gånger tidigare sagt att det känns som om det är någon mur runt mej, som trycker mej inåt och mina känslor, som gör att jag känner känslorna där inne, men inte kan känna de fullt ut.

Någon drog nog ur proppen mer eller mindre känns det som och känslorna svämmade ut! Alla möjliga, bra och dåliga, har kämpat med o försöka inte låta de komma fram tillräckligt... Känns lite läskigt men både skönt.

När älsklingen tar på mej, lägger handen över min rygg så får jag nästan rysningar, vilken skön känsla.. Som egentligen alltid fast denna är så mkt kraftfullare.

Fysiska och psykiskt så har känslorna ökats, de känns mer.
Skönt och en lättnad, samtidigt som de jobbiga känslorna, tråkiga känslorna blir starkare. En liten motgång, ett nej eller vad som kan nästan göra mej tjutfärdig, om jag är här och nu, om jag lever för stunden. Utan att vara någon annan stans i tankarna.


Läskigt, skrämmande, skönt, underbart.

Bara mitt nya liv man ska vänja sej vid som hon sa, som jag fattade det kommer lägga sej. Kommer bli bättre, för endel går det fort, för endel tar det längre tid.
Mkt nytt att handskas med bara...

Jag ska lyckas! Jag vill lyckas.
Men blir denna kväll som igår vet e fan vad jag gör...

Värsta kvällen i mitt liv var nog igår, aldrig förut har jag haft sådana känslor.
Sådan ångest och jobbiga känlsor, jag inte kan beskriva. SÅ jobbigt va det.
Ville kryp ur min egna kropp.
Vilka jävla känslor, aldrig upplevt tidigare.. Eller har jag fast inte så starkt ?
Vet inte... + illamåendet hela tiden vilket gjorde att jag inte kunde prata med älsklingen heller.
Sedan mådde ja så dåligt så jag varken visste vad jag skulle säga eller hur jag skulle säga något.

Filmen, folk var smittade av något och skulle dö, när vi stängde av så skulle de lämna en pappa med sin sjuka dotter. DÅ fixade jag inte mer. Ville bara dö, aa aldrig kännt det förut, aldrig förstått hur det kunde kännas. Men bara kände att nu orkar jag inte mer. Känslorna äter upp mej, vill inte leva mer.

Fy Fan, aldrig tidigare kännt så... Vart rädd, när skulle det gå över, och hur skulle det kännas ? Eller skulle jag gripas av panik och vilja ta livet av mej ? Skulle jag försöka ? Vilken rädsla, och känsla.
La mej i sngen och gjorde allt för o försöka tänka på bra saker, intala mej att det var på grund av medicinen, en biverkning som nog kommer ge sej. Bara jag somnar.
Tänkte på en massa fina och bra saker, familjen, flytten, osv osv försökte tänka att allt kommer lösa sej med jobb osv. Tillslut somnade jag.

Vaknade idag, känslorna inte som igår, skulle höja dosen imorse, var rädd..
Men känns som nu eller aldrig, måste hitta rätt dos snart, om känslorna igår berodde på biverkningar eller något.