Det sägs ju att en graviditet inte är den andre lik.

Men tdigare så har jag haft illamåendet på mornarna som seda gått över, en extrem trötthet, förstoppning av både graviditet och järntabletter.

Men denna gång är det inte alls det samma.
Från början har jag mått sjukt illa, DYGNET runt! Vaknade sonen på natten och skulle kissa eller något så mådde jag illa. Hela tiden!
Nu infinner den sej till och från under morgonen, och brukar sedan komma på eftermiddagen och hålla i sej under hela kvällen, dock har jag *peppar, peppar* sluppit det de senaste dagarna, det har bara kommit lite till och från.

Tröttheten som ofta brukar gå över efter v 13, har helt plötsligt infunnit sej vid 17-18 tiden.. Efter vecka 13 !!
De andra graviditeterna så var tröttheten EXTREM.

Humörsvängningarna har visst infunnit sej lite de senaste dagarna, och vart extrema idag !! Sedan om det beror på graviditeten, eller att det vart mycket i huvudet vet ja inte.
Den känsliga sårbarheten har också visat sej nu de senaste dagarna, men inte tidigare som det gjort under andra graviditeter.

Förstoppning, inte alls varit så förstoppad nu som ja vart tidigare, trots järntabletter...

Känns som om många av gravsymtomen kommer nu efter v 13... Knas ?

Det finns en sak som är samma nu, som de tidigare graviditeterna.
Brösten, de har som de andra gångerna inte vuxit något, inte blivit så ömma, och ingen mjölk..

Skulle det kunna finnas en tjej där inne ? Nee, tror det blir en kille.
Vi får se! :)

Ja, äntligen så plussade vi.
Men vägen dit kändes otroligt lång.
Och med beskedet + i handen så kändes det som en berg och dal bana.

Tanken var att vi skulle fått vår bebis nu, ja dessa dagar som är och har varit. Natten, dagen innan ultraljudet så kom den lill* ut.
En av de värsta nätterna i mitt liv.
Dels att jag fick se det lilla huvudet, kan aldrig få bort bilden ur mitt huvud.
Gyn besöket på akuten, kändes mindre trevligt. 
Det kändes som om nu tar vi bort d sista så kan ni åka hem igen o försöka, ni är så unga. Aja, va ingen rolig tid där!

Barnen här hemma var lite besvikna, mest sambons son.
Pratade om det flera veckor efter till och från.

Iaf, vi började försöka igen. Så fort som det var möjligt, gick några månader.
Jag gjorde utredning o började medicin, Tänke vi skulle hoppa en månad, o försöka med bebisverkstaden månaden efter.
Vi hade ju haft sex 2 gånger, med tre dagars mellanrum. Inte skulle väl det ha gått vägen denna gång, då vi inte ens försökte pricka in rätt dagar.

Jag pratade med mitt arbete, då det var endel ändringar på jobbet, som gjorde att jag hade svårt för endel saker.
Så, vips var arbetet borta.

Nu stod jag arbetslös !!!
Hoppade av skolan, jag hade ju inte råd o betala in skolan varje månad nu.
Inte heller orkade ja heller va hemma, behövde komma ut!

Medicinering, och jag krashade lite grann... Slutade med medicin, och första dagen medicinfri, så mådde jag illa, ska ja väl inte göra när ja inte tagit medicinen ??
En jävla ångest, hade ju benso i väskan som ja inte ätit av men fått utskrivet.
En sån kanske ja kunde ta till kvällen, men tusan MÅSTE göra ett gravtest först, ifall.


Japp, mitt i all skit så kom det stora PLUSSET !
Som vi väntat på, längtat efter. Räknat dagar, försökt pricka in, köpt stickor men inte lyckats.
Så lyckas vi nu ?

Kändes som om världen försvann under mina fötter, jag orkade inte mer..


Så nu sitter jag här med magen i vädret... 3 vkor kvar till ultraljud och går som på nålar, det kan ju bli som sist.. Ligger det något dött där inne nu, som kommer ut om en vecka eller ett par ?


Kanske var det här meningen ?