Nu kan jag andas ut.
Har vart tyst där inne i hans rum nu i snart 5 min, så borde ju somnat!

Halv 8 hos mej på tv. Fundera på o kika i teoriboken efter.
Eller ska jag fortsätta att pusta ut och bara lata mej resten av kvällen ? :)

Kanske dags o krypa ner nu.
Jag tillhör ju dem som behöver sova mycket, och nog aldrig kan få för mycket sömn.
Är som en hormonsprudlande toåring när det gäller sömnen.
Kan sova 15 timmar o endå va trött, finns liksom inget stopp.

Men nu är det ju så att barnen ska en stund till dagis imorgon.
Sambon åker snart och jobbar ett par timmar, så ja ska ju upp o göra ordning barnen, frukost o diverse, vilket nog kan ta tid om grav.illamåendet sitter i imorgon.

Under tiden sonen är på dagis ska ja förbi en vän, snacka lite skit. Sedan blir det en heldag med barnen, då sambon antagligen behöver sova ett par timmar.
Längtar redan tills jag ska få krypa ner imorgon, kanske slocknar drekt efter barnen ? :D

Mycket som hänt sen senast. Väldigt mycket.

Kommit underfund med att medicinen gjorde nog en hel del nytta.
Trots att jag nog mest hade biverkningar.
Den allra största förändringen var nog inombords.
Och den yttre förändringen översköljdes liksom av alla biverkningar, vilket gjorde att nog varken jag eller omgivningen såg så mycket förändring där.

Nee inte ro o skriva, barna ligger o ropar...

Men, TANKARNA, vilken jävla skillnad med och utan medicin.
Nu förstår jag att jag har fler tankar än "vanliga" människor.
En helt ny värld öppnades..
Tänker ni "normala" bara såå lite ?? :)

Shiet !

Just nu känner jag mej panikslagen och livrädd.

Jag som alltid trott att jag en dag kommer må bättre.
bara saker och ting löser sej.
Men när jag inser att det är ett funktionshinder, något jag kommer få leva med så blir jag livrädd.

Jag vet, innerst inne så vet jag att det kommer bli bättre, att jg kan lr mej leva med det, det finns hopp om att medicinen kan hjälpa mej.

Men just nu känner jag mej bara så rädd, så värdelös.

Jag vill bara kunna leva "normalt", som "alla" andra.
Jag vill kunna ha ordning, ordning runt omkring mej, och framförallt ordning inne i huvudet.

Är trött på detta nu, vill inte vara med längre. KLART jag egentligen vill, men just nu känner jag så.
När jag var liten var det lätt.

När jag bodde själv med sonen var det lätt, för innan han fick dagispplats så var det bara han och jag hela dagarna.

Nu är det mer, jag klarar helt enkelt inte av ett vanligt vardagsliv.
Egentligen gör jag väl det till viss del, jag försöker så gott det går för att barnen ska ha rutiner, och ett bra liv !!
Men det är det enda min energi räcker till.

Det är jag trött på!
Vill kunna ha energi till o ge sambon all kärlek han är värd osv.
Varför ska det var så svårt ??

Yeah, nu är jag här igen.
Sitter och funderar på om jag kommer komma in på bloggen imorgon igen.
Jag och mitt minne.

Har så många olika bloggar överallt, men glömmer bort dom.
Glömmer bort användarnamnen och lösenorden.

Finns så mycket jag vill skriva nu, haft hundratals tankar i huvudet den senaste halvtimmen.
Men finns ingen möjlighet och få ner det här.
Skulle bara bli en massa osammanhängande.

Nej, nu får jag ge mej.
Nu får jag stänga ner datan, och krypa upp i famnen hos älsklingen som ligger ute i soffan och vill att vi ska se film.

Samtidigt som jag är helt slut efter denna helg, så har jag noll ro i kroppen, inombords.

NEJ, nu ger jag mej.
Försöker få till ett inlägg imorgon.

Natti !

Har för tillfället en son som inte kan sova.
Som ropar mamma, var femte sekund..

En sambo som står här brevid som vill ha med mej ut på ett bloss.
Jag känner mej något stressad, och okoncentrerad..

Så blir inget inlägg nu, antagligen inte senare heller då jag är helt slut efter denna helg.

Men ska försöka få in ett inlägg imorgon, och se om jag kan ordna till bloggen lite grann.