Suttit här i evigeter.. Får hjälp me min jädra blogg som inte fungerar.
Så nu ska den tas bort, o en ny ska göras.. Blir galet rastlös!

Sonen är iväg och man har varken lust eller ork till något.
Som alltid de dagar han är iväg och även ska sova borta så stiger det dåliga samvete till toppen.. Hur jag än försöker så får jag liksom inte bort det.

Åhh knäpp man blir !

Först har man dålgt samvete för man känner att kroppen inte orkar något, och man har en överaktiv son som är överalt och ingenstans på en och samma gång.
Hur ska man få dagen att gå liksom.
Sedan när man får reda på att han ska sova borta under natten så får man dligt samvete, för man vet att man koppla släppa helt och inte göra något.
Känns som o kasta bort en dag i sjön typ.
knäpp man är ibland.

Hoppas det inte blir så, hade vart en annan sak om jag kunnat följa med.
På grund av saker och ting som hänt, så känns det inte ett dugg skoj, är skit orolig... Vad gör man? Kan inte släppa det.. Nu vet jag vad mitt pissiga humör berott på de senaste dagarna...

Ne bäst o göra något vettigt, klockan tickar ju. Och har endel o göra !

Har den finaste och bästa sambon.
Hur står du ut älskling ?

Älskar dej, så otrolig mycket.

Tack för att du alltid finns där, tack för att du alltid lyssnar, tack för att du försöker förstå, att du aldrig dömer. Du har ett sådant stort och fint hjärta.

Du är speciell. Du är unik. Mitt hjärta tillhör dej.

Att man alltid ska ta åt sej av det han säger.
Tycker att man borde lärt sej vid detta laget hur han fungerar. Under alla dessa år. Att man kunde blunda för det, hålla för öronen, eller iaf inte låta det röra mej i ryggen.

Jag försöker.
Men det går inte, inte helt och hållet. Det dämpar mej, får mej o tänka.
Känna mej ännu mer värdelös, kanske har han rätt denna gång ?
Det kanske är jag som överdriver, eller förstorar upp allt.
Och han bara är rak och ärlig.
Men nej. Innerst inne vet jag ju att JAG för en gång skull har rätt.

Att det är han som har okunskap, eller blundar han ? förnekar? vill inte se, vill inte tro på det.  Eller kan han bara helt enkelt inte förstå.
Ja spelar det för roll, så har det alltid varit...


Känns trist, och känns även som någon besvikelse.
När man efter så många år äntligen hittat svaret..
Man inser fakta på någe vis.. Man accepterar det, fast endå inte.
Man står i gränslandet.
De man litade mest på, som man ville berätta för de tar det inte på allvar, bortförklarar.. Som om de tror man ljuger.
Inte alla, men framförallt en.. Pappa, o en vän som jag trodde stod mej nära. Jag trodde hon skulle förstå.
Men verkade som om hon tror allt är påhittat, hon brydde sej inte ett dugg känns det som.

Skulle en kompis åka på diabetes, inte fan ifrågasätter väl ja dennes diagnos ?
Och skiter i det, nee jag skulle fråga hur det var fatt, och hur man ska behandla den osv osv..
Men med ADHD är det visst inte samma sak. Det nog bara ett på hittat ord. Och en bortförklaring till ens lathet.

Nej nu slutar jag här, tar nog aldrig slut annars.

Försöka tänka på annat efter mitt tidigare inlägg, komma på andra tankar.
Igår när jag va iväg, fick höja dos och kolla blodtryck osv så prata vi lite om ljud.

Jag sa att jag hade hört ett bakgrundsljud då vi kikade på tv under helgen som störde mej så dant, det lät i mitt örat så nära, som det aldrig gjort tidigare.

Sambons son hade blivit arg och smällt igen dörren.
Jag hoppade nästan till, som om det var en stor smäll, fick som en rysning genom hela kroppen. Hjälp.

Sonen tappade något på golvet, en känsla av obehag.
Ni vet som om någon bil skulle köra förbi fort brevid en på gatan utan att man hade uppmärksammat den tidigare. Man blir rädd, och skrämd.

Vi pratade om det hos henne igår, hon sa att man "vaknar" till liv, och hör alla de ljud, man tidigare inte hört.
Jag sa, jaa men som jag fattat det är så är det ju dom med ADHD som inte kan stänga ute dessa ljud, som blir störda av alla de ljud.
Då kanske jag inte har det, om jag inte blivit "störd" av de förräns nu.
Minns ej riktigt vad hon sa, prata något om att jag kan ha vart i min bubbla tidigare, att det är nu alla ljuden kommer.
Endel tycker bara det är så jobbigt att de slutar med medicinen...
Eller så blir det så mycket för endel att de vill stnga in sej och va själva och slippa höra något alls.
Endel verkade visst inte reagera alls på ljuden..
Känns ju som om man vart döv och helt plötsligt hör igen !

En tanke, sambon satt i somras o hörde fladdemös ute ?
Jag lyssnade så mkt jag kunde, men kunde bara inte höra det han hörde.
Hade det något samband.


Är det alla ljuden som gjort mej lite nervös och nojjig?
Har ju inte kunnat sätta fingret på vad det är riktigt, eller märkt att ljuden påverkat mej så mycket.
Hon skulle iväg och hämta medicin, och jag satt kvar på rummet.
Hörde fläkten, klockan ticka. osv.

Helt plötsligt har ljuden blivit starkare.
Hon frågade om det var mycket jobbigt.

Inget som stör mej så mkt, mest att det känns som om det är ljud hela tiden, och överallt.

Jag får härda ut, är väl antagligen en vanesak, och ljuden ska väl inte göra att jag slutar med medicinen.
Någon gång borde jag väl vänja mej vid ljuden och hur jag ska handskas med dem?

Känslorna.
Fysiskt och psykiskt.
Känslorna kan göra mej gråtfärdig.
Som jag så många gånger tidigare sagt att det känns som om det är någon mur runt mej, som trycker mej inåt och mina känslor, som gör att jag känner känslorna där inne, men inte kan känna de fullt ut.

Någon drog nog ur proppen mer eller mindre känns det som och känslorna svämmade ut! Alla möjliga, bra och dåliga, har kämpat med o försöka inte låta de komma fram tillräckligt... Känns lite läskigt men både skönt.

När älsklingen tar på mej, lägger handen över min rygg så får jag nästan rysningar, vilken skön känsla.. Som egentligen alltid fast denna är så mkt kraftfullare.

Fysiska och psykiskt så har känslorna ökats, de känns mer.
Skönt och en lättnad, samtidigt som de jobbiga känslorna, tråkiga känslorna blir starkare. En liten motgång, ett nej eller vad som kan nästan göra mej tjutfärdig, om jag är här och nu, om jag lever för stunden. Utan att vara någon annan stans i tankarna.


Läskigt, skrämmande, skönt, underbart.

Bara mitt nya liv man ska vänja sej vid som hon sa, som jag fattade det kommer lägga sej. Kommer bli bättre, för endel går det fort, för endel tar det längre tid.
Mkt nytt att handskas med bara...

Jag ska lyckas! Jag vill lyckas.
Men blir denna kväll som igår vet e fan vad jag gör...

Värsta kvällen i mitt liv var nog igår, aldrig förut har jag haft sådana känslor.
Sådan ångest och jobbiga känlsor, jag inte kan beskriva. SÅ jobbigt va det.
Ville kryp ur min egna kropp.
Vilka jävla känslor, aldrig upplevt tidigare.. Eller har jag fast inte så starkt ?
Vet inte... + illamåendet hela tiden vilket gjorde att jag inte kunde prata med älsklingen heller.
Sedan mådde ja så dåligt så jag varken visste vad jag skulle säga eller hur jag skulle säga något.

Filmen, folk var smittade av något och skulle dö, när vi stängde av så skulle de lämna en pappa med sin sjuka dotter. DÅ fixade jag inte mer. Ville bara dö, aa aldrig kännt det förut, aldrig förstått hur det kunde kännas. Men bara kände att nu orkar jag inte mer. Känslorna äter upp mej, vill inte leva mer.

Fy Fan, aldrig tidigare kännt så... Vart rädd, när skulle det gå över, och hur skulle det kännas ? Eller skulle jag gripas av panik och vilja ta livet av mej ? Skulle jag försöka ? Vilken rädsla, och känsla.
La mej i sngen och gjorde allt för o försöka tänka på bra saker, intala mej att det var på grund av medicinen, en biverkning som nog kommer ge sej. Bara jag somnar.
Tänkte på en massa fina och bra saker, familjen, flytten, osv osv försökte tänka att allt kommer lösa sej med jobb osv. Tillslut somnade jag.

Vaknade idag, känslorna inte som igår, skulle höja dosen imorse, var rädd..
Men känns som nu eller aldrig, måste hitta rätt dos snart, om känslorna igår berodde på biverkningar eller något.

Igår fick jag hjälp..
Att ta mej till ett ställe och ordna med lite papper.
Yes, enkelt, så lätt var det, men endå har det tagit mej över ett år!

Så liten och ynklig man känner sej, då man måste ha Hjälp med sådant.
När man fick ha någon person med sej.
Efteråt var vi ner på stan och tog en fika, sedan följde hon mej dit jag skulle innan hon sa hej då.
Vi pratade lite snabbt om det, hur jag tyckte det kändes och gick.
Klart man känner sej dum i huvudet som måste ha ha någon med sej för att ordna sådana saker.

Väl hos läkaren, hade blivit fel på tid... Denna gång var det INTE jag som kom fel tid, utan någon som gett mej en tid och en annan tid till läkaren.
Pust, kändes skönt.. :)

Iaf eftersom tiderna var fel, fick jag vänta lite grann. Pratade med en annan under tiden, en jätte gullig tjej ja gjorde endel tester med under utredningen.

Kände mej tjutfärdig hela morgonen igår. Enda tills jag kom in till hennes rum, då grät jag, och hos läkaren grät jag.. Kunde inte hejda.

Sjukskrivning, även om man inte kan va helt hundra på vad FK säger så känns det endå som om jag inte orkar just nu.

Sambon, helt underbar, världens bästa. Undrar många gånger vad som gör att han är hos mej...?
Det enda jag vet nu är iaf att den dagen, jag påbörjat medicinen, för framtid, då jag gått in mej på den och hoppas den gett någon verkan, då ska jag göra allt för o ge tillbaka så mkt jag kan av det han gett mej. <3
Kanske han någonstans innerst inne vet, att jag kommer, även om inte idagm inte imorgon eller nästkommande dag, men en dag så kommer han få tillbaka allt han gett mej, matriellt, känslomässigt. Jag hoppas han vet det.

I ena sekunden kan jag känna att nu jävlar. Nu är det bra.
Ryck upp dej och sluta va så deppig.

Ta tag i det, och visa vad du går för, vad du kan. ATT du kan.

Sen 2 minuter senare så känns det skit igen, som om jag kommit till botten och bara skiter i det, vill skita i allt.
Känner att jag kämpar och kämpat så länge, o nu ger jag upp.
Nu orkar jag inte mer.

För att sedan igen känna, att ja inte får ge upp. Att jag måste ta tag i det, göra något åt det.
För ingen annan gör det åt mej, behöver bara någon som står vid min sida under tiden.
Som tur är finns min underbara sambo.

Jag har plockat ur diskmaskinen, fyllt den, satt på den igen.
Lagat lunch och plockat undan där efter.
Ätit efterätt och plockat undan där efter. Förutom en sak, Måste bara torka av bordet!
Bäddat sängen och sonen bäddat sin.

Ibland är de små vardagssysslorna lättare, ibland svårare. 
Med tanke på berg och dalbanan och allt annat som inträffat senaste två veckorna så kändes det rätt ok faktiskt.

Kasta soppåsen, plocka undan, inte sprida saker omkring sej.
Varför ska jag ha så svårt för vissa saker, och varför ska det bara inte fungera hur mycket jag än försöker?

Har under många många år trott att jag bara är lat, och skjuter på det.
Som min pappa sagt: ta dej i kragen, väx upp och ta ditt ansvar som mamma, sådant här får bara inte ske.
Man kan inte skjuta på saker och ting hela tiden, man måste skriva på papper och skicka in.  

Efter 23 år så har jag genom bra personer fått reda på att det är det som är mina svårigheter.
Och hur mycket jag än kämpar, hur mycket jag än försöker, så bara går det inte!

Och det kan göra mej så förbannad, för ibland ger jag mej fan på att ja ska visa, ja ska lyckas.
Men likt förbannat så sker inte allt som ja planerat i huvudet.