Har den finaste och bästa sambon.
Hur står du ut älskling ?

Älskar dej, så otrolig mycket.

Tack för att du alltid finns där, tack för att du alltid lyssnar, tack för att du försöker förstå, att du aldrig dömer. Du har ett sådant stort och fint hjärta.

Du är speciell. Du är unik. Mitt hjärta tillhör dej.

Att man alltid ska ta åt sej av det han säger.
Tycker att man borde lärt sej vid detta laget hur han fungerar. Under alla dessa år. Att man kunde blunda för det, hålla för öronen, eller iaf inte låta det röra mej i ryggen.

Jag försöker.
Men det går inte, inte helt och hållet. Det dämpar mej, får mej o tänka.
Känna mej ännu mer värdelös, kanske har han rätt denna gång ?
Det kanske är jag som överdriver, eller förstorar upp allt.
Och han bara är rak och ärlig.
Men nej. Innerst inne vet jag ju att JAG för en gång skull har rätt.

Att det är han som har okunskap, eller blundar han ? förnekar? vill inte se, vill inte tro på det.  Eller kan han bara helt enkelt inte förstå.
Ja spelar det för roll, så har det alltid varit...


Känns trist, och känns även som någon besvikelse.
När man efter så många år äntligen hittat svaret..
Man inser fakta på någe vis.. Man accepterar det, fast endå inte.
Man står i gränslandet.
De man litade mest på, som man ville berätta för de tar det inte på allvar, bortförklarar.. Som om de tror man ljuger.
Inte alla, men framförallt en.. Pappa, o en vän som jag trodde stod mej nära. Jag trodde hon skulle förstå.
Men verkade som om hon tror allt är påhittat, hon brydde sej inte ett dugg känns det som.

Skulle en kompis åka på diabetes, inte fan ifrågasätter väl ja dennes diagnos ?
Och skiter i det, nee jag skulle fråga hur det var fatt, och hur man ska behandla den osv osv..
Men med ADHD är det visst inte samma sak. Det nog bara ett på hittat ord. Och en bortförklaring till ens lathet.

Nej nu slutar jag här, tar nog aldrig slut annars.

Nästa vecka är det dags för besök hos barnpsykologen, och tester för sonen.
Liknande de jag hade under min utredning fast motsvarande för hans ålder.
Men, är ju bara vid två tillfällen, och hon ska göra en bedömning, ingen utredning.

Förskolan hade fått en hel del papper att svara få, fylla i och kommentera.
Läste igenom det idag,och det var nog många frågor som var med som faktiskt är typiskt för sonen. Hade nog inte väntat mej att det var så mkt som stämde.
Det som tog hårdast var o läsa att de andra barnen tröttnar lätt på honom, då han byter aktiviteter och har väl ingen ro i kroppen.

Usch, det kändes i mamma hjärtat, något fruktansvärt.
Min lilla kille!
Tror inte at han är så pass medveten om det än, men med åren så lär han ju märka av det om det fortsätter så.
Vill inte att han ska va "kompis-lös". Vilken förälder vill det ?

Flera tankar & känslor. Insåg även idag att vi nog är ganska lika han och jag på endel saker..
Önskar att man kunde trolla bort hans svårigheter.. Men samtidigt så är det ju även dom som gör hnom till den han är.

Smått förvirrad.

Trodde dom skulle vara trevliga i telefonen, det är ju trots allt deras jobb !?!
Jävla skata, sånt gör mej verkligen irriterad!
inte första gången på det stället heller. Senast det var något liknande på samma ställe så sluta det med arga röster och dunkande steg mot utgången, dörren flög. 

Människor det finns ! Nee sånt tål jag inte.