Kanske dags o krypa ner nu.
Jag tillhör ju dem som behöver sova mycket, och nog aldrig kan få för mycket sömn.
Är som en hormonsprudlande toåring när det gäller sömnen.
Kan sova 15 timmar o endå va trött, finns liksom inget stopp.

Men nu är det ju så att barnen ska en stund till dagis imorgon.
Sambon åker snart och jobbar ett par timmar, så ja ska ju upp o göra ordning barnen, frukost o diverse, vilket nog kan ta tid om grav.illamåendet sitter i imorgon.

Under tiden sonen är på dagis ska ja förbi en vän, snacka lite skit. Sedan blir det en heldag med barnen, då sambon antagligen behöver sova ett par timmar.
Längtar redan tills jag ska få krypa ner imorgon, kanske slocknar drekt efter barnen ? :D

Ja, äntligen så plussade vi.
Men vägen dit kändes otroligt lång.
Och med beskedet + i handen så kändes det som en berg och dal bana.

Tanken var att vi skulle fått vår bebis nu, ja dessa dagar som är och har varit. Natten, dagen innan ultraljudet så kom den lill* ut.
En av de värsta nätterna i mitt liv.
Dels att jag fick se det lilla huvudet, kan aldrig få bort bilden ur mitt huvud.
Gyn besöket på akuten, kändes mindre trevligt. 
Det kändes som om nu tar vi bort d sista så kan ni åka hem igen o försöka, ni är så unga. Aja, va ingen rolig tid där!

Barnen här hemma var lite besvikna, mest sambons son.
Pratade om det flera veckor efter till och från.

Iaf, vi började försöka igen. Så fort som det var möjligt, gick några månader.
Jag gjorde utredning o började medicin, Tänke vi skulle hoppa en månad, o försöka med bebisverkstaden månaden efter.
Vi hade ju haft sex 2 gånger, med tre dagars mellanrum. Inte skulle väl det ha gått vägen denna gång, då vi inte ens försökte pricka in rätt dagar.

Jag pratade med mitt arbete, då det var endel ändringar på jobbet, som gjorde att jag hade svårt för endel saker.
Så, vips var arbetet borta.

Nu stod jag arbetslös !!!
Hoppade av skolan, jag hade ju inte råd o betala in skolan varje månad nu.
Inte heller orkade ja heller va hemma, behövde komma ut!

Medicinering, och jag krashade lite grann... Slutade med medicin, och första dagen medicinfri, så mådde jag illa, ska ja väl inte göra när ja inte tagit medicinen ??
En jävla ångest, hade ju benso i väskan som ja inte ätit av men fått utskrivet.
En sån kanske ja kunde ta till kvällen, men tusan MÅSTE göra ett gravtest först, ifall.


Japp, mitt i all skit så kom det stora PLUSSET !
Som vi väntat på, längtat efter. Räknat dagar, försökt pricka in, köpt stickor men inte lyckats.
Så lyckas vi nu ?

Kändes som om världen försvann under mina fötter, jag orkade inte mer..


Så nu sitter jag här med magen i vädret... 3 vkor kvar till ultraljud och går som på nålar, det kan ju bli som sist.. Ligger det något dött där inne nu, som kommer ut om en vecka eller ett par ?


Kanske var det här meningen ?

Jaa, jag känner mej dampig och har gjort i två dagar.
Jag vet att många kan missuppfatta, eller tycka att jag är respektlös då jag säger dampig, för det är inte damp jag har, och vet att många gör stor skillnad på det, och för de är det väldigt viktigt att man säger rätt.

Men, min blogg, och ur min mun kommer det ordet.
Hur låter det o säga, jag känner mej lite adhd-ig idag ?
Nee inte... Jag kallar mej själv dampig, ett lättare ord för mej o beskriva hur jag känner mej ibland bara.
Så hoppas ingen tar illa upp !

Eller så kanske någon har ett bättre förslag? :)




Aaa iaf, dampig känner jag mej. På ett bra sätt.
Nu är jag hemma igen, mej själv.
Har haft en djup svacka under julen, den djupaste jag någonsin varit i tror jag.
Antagligen på grund av all medicin, o dess ökning, mitt stopp med ssri, osv.
Jag pallade väl helt enkelt inte trycket.

Barnverkstaden som vart i full gång, man har väntat o längtat osv.

Blev av med tim jobbet, o lyckades samtidigt bli gravid.
Hur i helvete ska vi ha råd med det, jag har ju inte ens något jobb nu ?
Nog om det.


Känns som om ja kommit ur svackan.
Ibland får jag infall och hjärtklappningarna sätter igång.
Men tankar, är otroligt tacksam över att jag fått lära mej att ångesten sitter i mina tankar, som jag till stor del kan styra.
Det har underlättat något otroligt !


Skrattat idag så ljudet försvann, asgrav. Kändes underbart.

Har kommit underfund med nått, varje dag lär man sej ju något nytt. :)

När man var liten kunde man "spela allan" lite var som, och när som.
Nu ska man vara vuxen, förälder och ta ansvar, då kan man inte flamsa omkring.
Jag har nog haft väldigt svårt för det, dragit i mina tyglar, dag ut och dag in.
För att inte omgivningen ska tro att jag är 12. :)
Nu med diagnos, kan jag på något sätt acceptera lite bättre, nu vet jag att min överaktivitet osv påverkar mina tjuvnyp på karln, "mina ryck" haha !
Stackars sambon som får dras med mej.
Men jag älskar dej endå gubben ;)

Nu när jag kan släppa lite på det, låta mej va "annorlunda" få vara JAG så släpper faktiskt endel av ångesten, ja behöver inte tänka på o dra i tyglarna lika mycket, behöver inte kämpa för o hålla masken på samma sätt.
 Here i come !


Sa jag förrästen att sonen sa herromdagen att han hade en knasig mamma ? :D haha.
- Jaaa, jag må vara en knasig mamma, men ingen dum sådan ;)

Jaa, i pulkabacken!
Sambon tyckte det va skoj, typ om en "hel rad bokstäver" flög ner för backen, krascha in i djupa hål och flög över gupp för att sedan krascha totalt.

Först sonen i full fart, han krascha.
Satt still på marken och var ledsen.
Han ledsen, inte ofta det händer så något borde vara på tok, han måste verkligen fått ont.
Mamma hjärtat skrek inom mej.
Fort fort ner till sonen.

Försökte styra från guppen. Gick ju inte.
Jag flög, och kraschade jag med. Där låg ja på marken, höll tårarna borta för sonens skull. Men helvete va ont jag hade !!

Min unge hade ont och vågade inte åka mer, vilket jag tyckte var bra, att han för en gång skull faktiskt lärde sej. Annars brukar han ju göra om samma sak igen.
Jag hade vrålont, o ville bara hem.
Sambons son stod nere i backen o var arg, och sparkade på pulkan för att den inte svängde så som han ville i nerförsbacken.
Måste jag säga att det inte vart en längre tur än 15 min i pukabacken innan hemfärd ? 

Det positiva den dagen. Att vi fick en ganska mysig fikastund vid bilen innan hemfärden, trots allt..
Det negativa, att jag min klant, i full stress trodde jag kunde koka mjölk i vattenkokarn på morgonen!   
 

Nu så här några dagar senare mår sonen bra, syns inga blåmärken och han klagar inte.
Min högra skinka känns bättre, men skriker ju rakt ut om jag skulle råka sätta mej på den helt.
Vitt vänstra knä är fortfarande knas, första natten sov jag knappt något alls. Me känner att det är på bättringsvägen.