Det var visst svaret på det mesta.

Innan jag visste, så trodde jag det berodde på en massa annat hela tiden.
Bara jag kunde få ett fast jobb
bara depressionen kunde försvinna,
bara ångesten kunde försvinna,
bara jag kunde bli klar med skolan,
bara vi hittade ett annat boende,
Miljontals BARA. Så skulle mitt liv kännas bra igen.

Tänker nu och då på att jag måste bli bättre då människor fyller år, FRAMFÖRHÅLLNING,åtminstonde skicka ett litet kort...

Vill ha människor omkring mej, MEN vid kalas osv så vill inte jag vara den som de kommer hem till.
För o vara den som ska planera o göra mat, städa osv osv allt som ingår, tar knäcken på mej.

Vill hela tiden ha ett fast jobb, men de gånger jag får ett schema att gå på så tar det en veck eller två, sedan kryper det  kroppen och jag känner att jag håller på o bli knäpp, att jag har ett schema att följa, dagar och tider då jag måste arbeta. Ibland händer det att jag byter tider med andra, BARA FÖR ATT.
Känner mej rätt crazy.

Nu med utredningen, kom även en diagnos.
Och med det lite förståelse..

Men igår slog det mej tanken...
Hur länge kommer sambon orka ?

Jag som alltid intalat mej själv att snart/ BARA det & det så kommer allt bli bra.
Då kan jag i lugn och ro se film med sambon, ha sex med honom utan o tänka på saker som måste göras.
Snart/bara vi flyttar eller jag mår bättre så kommer det synas om jag städar här hemma, Slipper det se ut som om jag inte städat på flera veckor fast det i själva verket bara var några timmar sedan jag städade.

FAN, år efter år har jag haft bortförklaringar, alla mina: snart/bara.
Men igår insåg jag att det INTE är så..
Det är inga snart/bara som kommer göra allt bra.
För det är något inom mej, som gör att detta är svårigheter jag har.
Som jag alltid kommer bära med mej på ett mer eller mindre påtgligt sätt.

Fan där rasade min värld. Det kommer alltid vara såhär. Jag vill bara ge upp.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Suttit här i evigeter.. Får hjälp me min jädra blogg som inte fungerar. Så nu ska den tas bort, o en ny ska göras.. Blir galet rastlös!Sonen är iväg och man har varken lust eller ork till något.Som alltid de dagar han är iväg och även ska sova borta ...

Först har man dålgt samvete för man känner att kroppen inte orkar något, och man har en överaktiv son som är överalt och ingenstans på en och samma gång.Hur ska man få dagen att gå liksom. Sedan när man får reda på att han ska sova borta under natten...

Både i huvudet o kroppen... Ska se om älsklingen vill titta på några till avsnitt av serien, annars kryper jag nog ner.. Så trött! ...

Här sitter jag med tatan i knät, och glor runt på nätet. Sonen ser bolibompa. Jag kan bara inte titta på det, sitta en timme och glo på massa barnprogram. Jag avskyr det, och blir sjukt rastlös!En helt annan sak om det vore astrid lindgrens filmer :)...

Sonen hade knappt fått i sej en tugga och skule vara färdig och på dagis 40 min senare. Såg bara stress framför mej. Skulle aldrig hinna. För tre timmar på dagis, neej. Vi stanna hemma. Så nu mumsar han frukost i lugn och ro.. ...