Halv sju tog jag medicinen.
2-2,5 timme senare inser jag att jag har dragit upp persienner, satt i ny soppåse, bäddat säng, satt på diskmaskin.. utan problem.
Antingen är medicinen bara inbillning, som jag fattade det som så skulle det ju antagligen inte ge någon effekt.. Mer än ev biverkningar.

Jag kanske trodde att medicinen skulle fungera, och därför jag fått de saker gjorda som jag har ? placebo.
Inte en aning, eller så har den gjort någon verkan.
Vet e tusan. Hade ju inte räknat med att känna något positivt.
Skulle jag känna något så skulle det va biverkningar.

Sådant som märks med framtiden... Nu har jag iaf börjat gäspa.. Gäspar mkt.
Även om jag inte känner mej så trött faktiskt !

Illamåendet som kunde komma är borta, och imorse vid frukosten med sonen så åt även jag frukost ! Dä ni ! 2 st rostade mackor !

Nee nu avslutar jag här, ska in i duschen!

Blev jag erbjuden från dag ett.
Förut har jag alltid sagt att man inte ska trycka i sej mediciner och inte livet ut.
Det måste finnas andra alternativ.
Men från dag ett när jag blev erbjuden denna medicin, så såg jag det som min sista chans till o få ett bättre liv.

JA, det kändes så.
Men då vi försöker skaffa barn så kan jag ju inte påbörja medicinen.
Igår under läkarbesöket, så frågade jag om möjligheten fanns att man åt medicinen under mensperioden då man inte vet att man är gravid.
Möjligheten fanns, och jag skulle få prova!

Fick med mej två tabletter hem, för jag skulle få prova nu idag och imorgon för o se.. Sedan har jag nog ägglossning och får därför ínvänta mensen tills nästa gång jag provar igen.
Vilket som, så skulle jag prova 18 mg, vilket tydligen inte brukar ge många något positivt?
De brukar inte känna av det.

Tog den halv sju imorse, och tycker mej inte känna något.
illamående och lite huvudvärk kanske, men inge positivt.

Aja, tiden får utvisa, nu undrar jag mest om jag kommer känna av att den går ur min kropp ? Och när gör den det ? om 4 timmar eller 12 ?
Får tiden utvisa det med.


För mkt tankar nu om sjukskrivning, medicin insättning, barn försökandet, barnen, skolan, jobb!
Så ger upp detta inlägg nu, annrs tar det aldrig slut :p

Igår fick jag hjälp..
Att ta mej till ett ställe och ordna med lite papper.
Yes, enkelt, så lätt var det, men endå har det tagit mej över ett år!

Så liten och ynklig man känner sej, då man måste ha Hjälp med sådant.
När man fick ha någon person med sej.
Efteråt var vi ner på stan och tog en fika, sedan följde hon mej dit jag skulle innan hon sa hej då.
Vi pratade lite snabbt om det, hur jag tyckte det kändes och gick.
Klart man känner sej dum i huvudet som måste ha ha någon med sej för att ordna sådana saker.

Väl hos läkaren, hade blivit fel på tid... Denna gång var det INTE jag som kom fel tid, utan någon som gett mej en tid och en annan tid till läkaren.
Pust, kändes skönt.. :)

Iaf eftersom tiderna var fel, fick jag vänta lite grann. Pratade med en annan under tiden, en jätte gullig tjej ja gjorde endel tester med under utredningen.

Kände mej tjutfärdig hela morgonen igår. Enda tills jag kom in till hennes rum, då grät jag, och hos läkaren grät jag.. Kunde inte hejda.

Sjukskrivning, även om man inte kan va helt hundra på vad FK säger så känns det endå som om jag inte orkar just nu.

Sambon, helt underbar, världens bästa. Undrar många gånger vad som gör att han är hos mej...?
Det enda jag vet nu är iaf att den dagen, jag påbörjat medicinen, för framtid, då jag gått in mej på den och hoppas den gett någon verkan, då ska jag göra allt för o ge tillbaka så mkt jag kan av det han gett mej. <3
Kanske han någonstans innerst inne vet, att jag kommer, även om inte idagm inte imorgon eller nästkommande dag, men en dag så kommer han få tillbaka allt han gett mej, matriellt, känslomässigt. Jag hoppas han vet det.