Ca en timme kvar tills sambon kommer hem, ska bli skönt o få ha någon mer vuxen här hemma!
Imorgon blir det dagistajm för den lilla, eller stora mena jag, han har ju blivit så stor.
Både längre, och utvecklats så mycket!
Får se hur det går på dagis imorgon, eller om ja får hämta honom, skickar med medicinen så får vi se hur det går.
Tror han skulle behöva komma iväg iaf !

Nee nu kommer han här och pratar, ska se om han vill läsa lite böcker...
Försöka få han någorlunda still, så det itne piper fööör mkt i hans luftrör.

I ena sekunden kan jag känna att nu jävlar. Nu är det bra.
Ryck upp dej och sluta va så deppig.

Ta tag i det, och visa vad du går för, vad du kan. ATT du kan.

Sen 2 minuter senare så känns det skit igen, som om jag kommit till botten och bara skiter i det, vill skita i allt.
Känner att jag kämpar och kämpat så länge, o nu ger jag upp.
Nu orkar jag inte mer.

För att sedan igen känna, att ja inte får ge upp. Att jag måste ta tag i det, göra något åt det.
För ingen annan gör det åt mej, behöver bara någon som står vid min sida under tiden.
Som tur är finns min underbara sambo.

Jag har plockat ur diskmaskinen, fyllt den, satt på den igen.
Lagat lunch och plockat undan där efter.
Ätit efterätt och plockat undan där efter. Förutom en sak, Måste bara torka av bordet!
Bäddat sängen och sonen bäddat sin.

Ibland är de små vardagssysslorna lättare, ibland svårare. 
Med tanke på berg och dalbanan och allt annat som inträffat senaste två veckorna så kändes det rätt ok faktiskt.

Kasta soppåsen, plocka undan, inte sprida saker omkring sej.
Varför ska jag ha så svårt för vissa saker, och varför ska det bara inte fungera hur mycket jag än försöker?

Har under många många år trott att jag bara är lat, och skjuter på det.
Som min pappa sagt: ta dej i kragen, väx upp och ta ditt ansvar som mamma, sådant här får bara inte ske.
Man kan inte skjuta på saker och ting hela tiden, man måste skriva på papper och skicka in.  

Efter 23 år så har jag genom bra personer fått reda på att det är det som är mina svårigheter.
Och hur mycket jag än kämpar, hur mycket jag än försöker, så bara går det inte!

Och det kan göra mej så förbannad, för ibland ger jag mej fan på att ja ska visa, ja ska lyckas.
Men likt förbannat så sker inte allt som ja planerat i huvudet.

Känslorna åker berg och dalbana.
Dessto värre var det igår, men hade då gett mej tusan på o inte ta någon lugnande.
Skulle härda ut, dessvärre så drabbades min omgivning.

Så idag har jag faktiskt tagit två, kändes som ett måste för o klara av dagen.
Egentligen vill jag inte, verkligen inte.
Men för sonens bästa, så han kan få en någorlunda lugn mamma, än en vimsig snurrig, och småtjurig... Det är han inte värd.

Nu ska vi äta lite efterrätt här hemma!