Efter mina levda 23 år så är jag just idag så förbannat trött på känslorna !!

Varför ?

Man vaknar utan o känna en känsla, varken bra eller dålig.
Så vet man att man måste ringa ett samtal på morgonen.
Man skjuter fram det en timme eller två.
För att ringa samtal är bland det värsta som finns.
Känslan inom mej blir helt plötsligt inte så likgiltig längre.

Ser sonen och fylls av kärlek inombords.

Inser att varken studier eller jobb kommer att ske under dagen, och får en känsla av hopplöshet.
En stressande känsla som ger mej dåligt samvete då jag vet att jag i slutet av månaden kommer må piss dåligt då löne specen inte visar vad man vill.

Sätter på kaffet, och kan känna en lugnande känsla inombords för jag vet att jag inte har någon tid o passa idag. 
Känner en otrolig trötthet, då jag vet att en hel dg väntar innan jag kan få sova igen.
Ser disk från igår efter kalaset då allt inte rymdes i maskinen, inser att jag måste plocka ur den för o få in den sist disken.
Men så långt har jag inte kommit än.

Känner mej helt förkrossad över att mina känslor ändrar sitt innehåll var femte minut.
Jag hänger ju inte med !!
Försöker så gott jag kan, lägger hela min energi på o försöka känna vad jag känner, men innan jag kommit underfund med det så har min känsla ändrats.

Tanken på o veta att det kan vara ADHD:n eller funktionshindrets "fel" som det även så fint kan kallas, gör att jag bara vill explodera!
Jag orkar inte längre med alla känsloförändringar.

I så många år har jag skyllt på annat.
Hållt masken, för att ingen annan ska se, då skulle dom ju tro att jag var hela galen.

Att sätta på sej masken, och försöka hålla en jämn nivå i humör och känslorna har varit och är fortfarande förbannat jobbigt och energikrävande. 
Här hemma har jag vågat o ta bort den lite grann, vågat erkänna att det är så inom mej, att det är så jag är.
Men rädslan över att bli lämnad har ökat.
Förut har jag bara kännt mej annorlunda, och aldrig vetat vad som är felet, hur ska ajg då kunna förklara för andra ??

Nu när jag vet så vågar jag till viss del erkänna det. Och samtidigt som rädslan, så är det en jäkla skön känsla.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Suttit här i evigeter.. Får hjälp me min jädra blogg som inte fungerar. Så nu ska den tas bort, o en ny ska göras.. Blir galet rastlös!Sonen är iväg och man har varken lust eller ork till något.Som alltid de dagar han är iväg och även ska sova borta ...

Först har man dålgt samvete för man känner att kroppen inte orkar något, och man har en överaktiv son som är överalt och ingenstans på en och samma gång.Hur ska man få dagen att gå liksom. Sedan när man får reda på att han ska sova borta under natten...

Både i huvudet o kroppen... Ska se om älsklingen vill titta på några till avsnitt av serien, annars kryper jag nog ner.. Så trött! ...

Här sitter jag med tatan i knät, och glor runt på nätet. Sonen ser bolibompa. Jag kan bara inte titta på det, sitta en timme och glo på massa barnprogram. Jag avskyr det, och blir sjukt rastlös!En helt annan sak om det vore astrid lindgrens filmer :)...

Sonen hade knappt fått i sej en tugga och skule vara färdig och på dagis 40 min senare. Såg bara stress framför mej. Skulle aldrig hinna. För tre timmar på dagis, neej. Vi stanna hemma. Så nu mumsar han frukost i lugn och ro.. ...