Känslorna åker berg och dalbana.
Dessto värre var det igår, men hade då gett mej tusan på o inte ta någon lugnande.
Skulle härda ut, dessvärre så drabbades min omgivning.

Så idag har jag faktiskt tagit två, kändes som ett måste för o klara av dagen.
Egentligen vill jag inte, verkligen inte.
Men för sonens bästa, så han kan få en någorlunda lugn mamma, än en vimsig snurrig, och småtjurig... Det är han inte värd.

Nu ska vi äta lite efterrätt här hemma!

Efter mina levda 23 år så är jag just idag så förbannat trött på känslorna !!

Varför ?

Man vaknar utan o känna en känsla, varken bra eller dålig.
Så vet man att man måste ringa ett samtal på morgonen.
Man skjuter fram det en timme eller två.
För att ringa samtal är bland det värsta som finns.
Känslan inom mej blir helt plötsligt inte så likgiltig längre.

Ser sonen och fylls av kärlek inombords.

Inser att varken studier eller jobb kommer att ske under dagen, och får en känsla av hopplöshet.
En stressande känsla som ger mej dåligt samvete då jag vet att jag i slutet av månaden kommer må piss dåligt då löne specen inte visar vad man vill.

Sätter på kaffet, och kan känna en lugnande känsla inombords för jag vet att jag inte har någon tid o passa idag. 
Känner en otrolig trötthet, då jag vet att en hel dg väntar innan jag kan få sova igen.
Ser disk från igår efter kalaset då allt inte rymdes i maskinen, inser att jag måste plocka ur den för o få in den sist disken.
Men så långt har jag inte kommit än.

Känner mej helt förkrossad över att mina känslor ändrar sitt innehåll var femte minut.
Jag hänger ju inte med !!
Försöker så gott jag kan, lägger hela min energi på o försöka känna vad jag känner, men innan jag kommit underfund med det så har min känsla ändrats.

Tanken på o veta att det kan vara ADHD:n eller funktionshindrets "fel" som det även så fint kan kallas, gör att jag bara vill explodera!
Jag orkar inte längre med alla känsloförändringar.

I så många år har jag skyllt på annat.
Hållt masken, för att ingen annan ska se, då skulle dom ju tro att jag var hela galen.

Att sätta på sej masken, och försöka hålla en jämn nivå i humör och känslorna har varit och är fortfarande förbannat jobbigt och energikrävande. 
Här hemma har jag vågat o ta bort den lite grann, vågat erkänna att det är så inom mej, att det är så jag är.
Men rädslan över att bli lämnad har ökat.
Förut har jag bara kännt mej annorlunda, och aldrig vetat vad som är felet, hur ska ajg då kunna förklara för andra ??

Nu när jag vet så vågar jag till viss del erkänna det. Och samtidigt som rädslan, så är det en jäkla skön känsla.

Det var visst svaret på det mesta.

Innan jag visste, så trodde jag det berodde på en massa annat hela tiden.
Bara jag kunde få ett fast jobb
bara depressionen kunde försvinna,
bara ångesten kunde försvinna,
bara jag kunde bli klar med skolan,
bara vi hittade ett annat boende,
Miljontals BARA. Så skulle mitt liv kännas bra igen.

Tänker nu och då på att jag måste bli bättre då människor fyller år, FRAMFÖRHÅLLNING,åtminstonde skicka ett litet kort...

Vill ha människor omkring mej, MEN vid kalas osv så vill inte jag vara den som de kommer hem till.
För o vara den som ska planera o göra mat, städa osv osv allt som ingår, tar knäcken på mej.

Vill hela tiden ha ett fast jobb, men de gånger jag får ett schema att gå på så tar det en veck eller två, sedan kryper det  kroppen och jag känner att jag håller på o bli knäpp, att jag har ett schema att följa, dagar och tider då jag måste arbeta. Ibland händer det att jag byter tider med andra, BARA FÖR ATT.
Känner mej rätt crazy.

Nu med utredningen, kom även en diagnos.
Och med det lite förståelse..

Men igår slog det mej tanken...
Hur länge kommer sambon orka ?

Jag som alltid intalat mej själv att snart/ BARA det & det så kommer allt bli bra.
Då kan jag i lugn och ro se film med sambon, ha sex med honom utan o tänka på saker som måste göras.
Snart/bara vi flyttar eller jag mår bättre så kommer det synas om jag städar här hemma, Slipper det se ut som om jag inte städat på flera veckor fast det i själva verket bara var några timmar sedan jag städade.

FAN, år efter år har jag haft bortförklaringar, alla mina: snart/bara.
Men igår insåg jag att det INTE är så..
Det är inga snart/bara som kommer göra allt bra.
För det är något inom mej, som gör att detta är svårigheter jag har.
Som jag alltid kommer bära med mej på ett mer eller mindre påtgligt sätt.

Fan där rasade min värld. Det kommer alltid vara såhär. Jag vill bara ge upp.