Skulle tas dagiskort idag.
Tänkte flera gånger igår att jag skulle plocka fram kläderna, så det fanns klart tills idag.
Gjorde jag det? NEJ såklart inte... Framförhållning, tänk om jag bara kunde klara det, UTAN att det skulle kännas som o bestiga Mount Everest.

Klockan ringde imorse, hade ställt in den så jag gott o väl skulle ha tid.
Men, så ställer ja om den, bara tio min till, bara tio min till.
Plötsligt vaknade jag i panik.
Jävlar!

Upp, in och kissa, på med kaffet.
In till sonen som va såå trött. Ligg du en Liten stund, så kommer ja tillbaka.

Tvång, tvång. Bara MÅSTE kolla mejlen!

Där rann ju klockan iväg..Som tur var inte så pass jättemycket.
Men idag va vi ju tvungna o komma i tid till dagis, eftersom dagiskort stod på schemat..

In till sonen som låg som en klubbad säl, VILL SOVA MEEEEEER, MAMMA !

Hjälp han måste ju gå upp. Hur får jag upp ungen??
Vi måste ju va klara och utanför dörren om 25 minuter. 
Kan ju gärna inte slita upp han, och förrästen så räcker jag inte.
Jag med mina 161 cm och han ligger uppe i IKEAS barnsäng, den höga ni vet. ( http://www.ikea.com/se/sv/catalog/products/80123993 )

-Mamma sätter på bolibompa!
Kom upp så fåru lite frukost framför tv:n!
Ungen kommer uppstudsandes.
på med tv:n, en skål yougurt, för smörgås vill han inte ha, utan kokt ägg.
NEJ, jag hinner inte koka ägg nu.
Skulle in och försöka kleta på lite make up, för o inte skrämma livet ur alla människor.
Men inser ganska fort att det hinns inte.
Leta kläder till sonen.... Jäklar var är den där tröjan ??
Leta, leta !
I hans väska? Var är väskan ?? Hittar inte !
Skit samma, känner paniken växa inom mej. HJÄLP.
Roffar åt mej ett par jeans, tröja hittar ja ingen, så han får låna sambons sons tröja.
Har inte tid o leta längre..

Mitt under allt detta sitter sonen o ropar att ljudet inte fungerar på tv:n.
Ja försöker få igång det, men det går inte, -mamma kan inte, och mamma hinner inte.

Har du ätit din frukost ?
-Men mamma jag har inte hunnit VILA mej i soffan än ?
Vi har inte tid o vila oss, du måste äta, så vi kan klä på oss, du vet bussen väntar inte.
Och du ska ju ta kort idag!

JÄVLAR !!! Jag har ju inga pengar på mobilen, måste ladda den genom nätet, så ja kan betala sms biljetten !
laddar o laddar. Ok, klart.
På med ytterkläderna nu !
Sonen är så trött o ville sitta i vagnen, ok vi tar vagnen... Tänkte att då gåre ju fortare.

Väl ute från porten, ungen i vagnen. Halvspringer.
Ungen tjatar om att han vill ha hjälp med vantarna.
Jaaa, snart gubben mamma ska bara skicka sms biljett först.
Skickar och skickar, GÅR INTE !
INGA PENGAR PÅ MOBILEN ! SHIIIIT 40 min tills han ska va på dagis.

Vänder om, springer upp o hämtar plånboken så ja kan ladda på mob efter att ja lämnat ungen på dagis.
Ner igen, på med vantarna.
Iväg, nuuu äre stress... Brukar vanligtvis ta oss ca 40 min till dagis med vagn.
Hjälp hjälp vi hade 35 min på oss nu...
Halvspringer emellanåt. Sedan när vi tagit oss förbi vrsta sträckan och är inne i villaområdet vid dagis så måste ja kika på klockan, den var bara 10 över.
Hade bara tagit mej en kvart dit.
YES, Vi kommer inte försent... Vi kommer i tid.
Du hinner med korten ! Saktar in och känner hur svetten rinner.

Ungen tjatar, mamma kan du inte springa lite med vagnen igen, det är så skoj.
Nej, det orkar jag inte nu.

In på dagis, lämna barn, prata med fröknar, sonen hade lite svårt o låta mej gå idag.
Har ju vart hemma länge nu, så säkert därför. Prata lite med dagiskompisens mamma.

Ut, måste bort till affären, ladda mob, för ja e helt slut o orkar inte gå hem !
spelbutiken var stängd, den andra affären va öppen, men hade lång kö.
Skulle ja ställa mej där så skulle ja ju missa bussen.. fem min tills bussen skulle gå.

Leta fram mitt gamla busskort... SNÄLLA SNÄLLA SÄG ATT DET FINNS PENGAR KVAR PÅ DET !!

Bussen kommer, kliver på försiktigt, NEJ massa fler folk än vanligt. Om inga pengar finns så får ja kliva av igen... fan.
YES det fanns pengar !!

 
Ca en timme kvar tills sambon kommer hem, ska bli skönt o få ha någon mer vuxen här hemma!
Imorgon blir det dagistajm för den lilla, eller stora mena jag, han har ju blivit så stor.
Både längre, och utvecklats så mycket!
Får se hur det går på dagis imorgon, eller om ja får hämta honom, skickar med medicinen så får vi se hur det går.
Tror han skulle behöva komma iväg iaf !

Nee nu kommer han här och pratar, ska se om han vill läsa lite böcker...
Försöka få han någorlunda still, så det itne piper fööör mkt i hans luftrör.

I ena sekunden kan jag känna att nu jävlar. Nu är det bra.
Ryck upp dej och sluta va så deppig.

Ta tag i det, och visa vad du går för, vad du kan. ATT du kan.

Sen 2 minuter senare så känns det skit igen, som om jag kommit till botten och bara skiter i det, vill skita i allt.
Känner att jag kämpar och kämpat så länge, o nu ger jag upp.
Nu orkar jag inte mer.

För att sedan igen känna, att ja inte får ge upp. Att jag måste ta tag i det, göra något åt det.
För ingen annan gör det åt mej, behöver bara någon som står vid min sida under tiden.
Som tur är finns min underbara sambo.

Jag har plockat ur diskmaskinen, fyllt den, satt på den igen.
Lagat lunch och plockat undan där efter.
Ätit efterätt och plockat undan där efter. Förutom en sak, Måste bara torka av bordet!
Bäddat sängen och sonen bäddat sin.

Ibland är de små vardagssysslorna lättare, ibland svårare. 
Med tanke på berg och dalbanan och allt annat som inträffat senaste två veckorna så kändes det rätt ok faktiskt.

Kasta soppåsen, plocka undan, inte sprida saker omkring sej.
Varför ska jag ha så svårt för vissa saker, och varför ska det bara inte fungera hur mycket jag än försöker?

Har under många många år trott att jag bara är lat, och skjuter på det.
Som min pappa sagt: ta dej i kragen, väx upp och ta ditt ansvar som mamma, sådant här får bara inte ske.
Man kan inte skjuta på saker och ting hela tiden, man måste skriva på papper och skicka in.  

Efter 23 år så har jag genom bra personer fått reda på att det är det som är mina svårigheter.
Och hur mycket jag än kämpar, hur mycket jag än försöker, så bara går det inte!

Och det kan göra mej så förbannad, för ibland ger jag mej fan på att ja ska visa, ja ska lyckas.
Men likt förbannat så sker inte allt som ja planerat i huvudet.

Känslorna åker berg och dalbana.
Dessto värre var det igår, men hade då gett mej tusan på o inte ta någon lugnande.
Skulle härda ut, dessvärre så drabbades min omgivning.

Så idag har jag faktiskt tagit två, kändes som ett måste för o klara av dagen.
Egentligen vill jag inte, verkligen inte.
Men för sonens bästa, så han kan få en någorlunda lugn mamma, än en vimsig snurrig, och småtjurig... Det är han inte värd.

Nu ska vi äta lite efterrätt här hemma!

Blev inget arbete imorgon.
Jag hade ju inte sett fram emot det, fast endå så hade jag verkligen gjort det!
För jag vet att när jag väl är där så trivs jag!
Kände på ett sätt att det skulle bli skönt o få komma dit imorgon, tänka på annat, komma hemifrån.

Meeen nu blev det ju inte så. Därför att sonen inte fick någon tid till sjukan idag, utan IMORGON !
Åhh blir så trött, jag VET att det inte kommer bli ändring tills imorgon. Att vi kommer få åka upp.

Surt o inte kunna jobba.. Rädd att de kommer sluta ringa, jag trivs ju där, med både personal o allt.

Rastlös till tusen, vill bara härifrån, göra något, inte sitta inne och ruttna, samtidigt så måste man försöka göra allt för o sonen ska va så still som möjligt, då han inte är still vid sin astma utan far omkring som en ekorre endå.

Blä.. usch, vilken dag.

Jobb imorgon, är lite nervös.
Senast jag jobbade var förra helgen.
20 min innan jag skulle sluta, kunde jag inte hålla tårarna borta, det vart bara för mycket på en och samma gång.
Tur det var under helgen, och tur det var så bra arbetskamrater!

Jag försöker in i det sista, men när man har barn så måste man försöka ta tag i det innan det blir för mycket.
Vill ju gärna inte gå in i väggen eller hamna på psyk.
Lite motvilligt, men samtidigt i desperation fick jag tid på vårdcentralen förra veckan..
Jag fixade det inte längre, behövde/behöver en sjukskrivning.

Men vilken vård vi har.
En sjukskrivning på ett par veckor gick inte.
MEN en burk med benso skrevs ut lätt som en plätt.  

Så ta mej till jobbet imorgon måste jag, hur ska jag annars kunna betala räkningarna ?
Tur jag har burken med lite piller, den gör att jag överlever jobbdagen imorgon.

Just nu känner jag mej panikslagen och livrädd.

Jag som alltid trott att jag en dag kommer må bättre.
bara saker och ting löser sej.
Men när jag inser att det är ett funktionshinder, något jag kommer få leva med så blir jag livrädd.

Jag vet, innerst inne så vet jag att det kommer bli bättre, att jg kan lr mej leva med det, det finns hopp om att medicinen kan hjälpa mej.

Men just nu känner jag mej bara så rädd, så värdelös.

Jag vill bara kunna leva "normalt", som "alla" andra.
Jag vill kunna ha ordning, ordning runt omkring mej, och framförallt ordning inne i huvudet.

Är trött på detta nu, vill inte vara med längre. KLART jag egentligen vill, men just nu känner jag så.
När jag var liten var det lätt.

När jag bodde själv med sonen var det lätt, för innan han fick dagispplats så var det bara han och jag hela dagarna.

Nu är det mer, jag klarar helt enkelt inte av ett vanligt vardagsliv.
Egentligen gör jag väl det till viss del, jag försöker så gott det går för att barnen ska ha rutiner, och ett bra liv !!
Men det är det enda min energi räcker till.

Det är jag trött på!
Vill kunna ha energi till o ge sambon all kärlek han är värd osv.
Varför ska det var så svårt ??

Fick nyss reda på att jag ska jobba imorgon, och vart genst stressad.
Samtidigt som det känns skönt, behöver pengar.

Klockan snart halv 12 och har inte fått något gjort.

VARFÖR ska det vara så svårt, varför ska det vara så jobbigt.
Varför kan man själv inte förklara att man bara inte får det gjort.

Tänk vad jag hade kunnat åstadkomma under dessa timmar som vart nu under morgonen..
Men i själva verket har inget hänt.
Råkade sätta mej vid datan och sitter ju kvar, tiden har bara runnit iväg.

Blir så arg och trött på mej själv.