Jaa.. Va iväg på mötet med sonen som skulle hålla på en timma.
Han slänger ur sej något och jag får en garvattack.
Försöker skärpa till mej, men brister ut i skratt igen.

Sedan händer det en gång till.

Satan, jag som skulle försöka visa mej vuxen och vara en bra förebild.
Inte så lyckat kanske, men, Jag är ju bara mänsklig !  

För övrigt så var sonen jätteduktig. Så stolt över honom.
Uppdatering kommer nog ikväll, när han ligger i sängen!

Så trött o tänkte sova en liten stund redan för 6 timmar sedan, men har inte blivit av än...

Hänt för mkt de senaste dagarna emot vad mitt lilla huvud tål..

Blir att lägga sej tidigare istället.....

Så trött o tänkte sova en liten stund redan för 6 timmar sedan, men har inte blivit av än...

Hänt för mkt de senaste dagarna emot vad mitt lilla huvud tål..

Blir att lägga sej tidigare istället.....

Kan inte sluta fundera över alla tankar.
Hur jag saknar det medicinen gjorde med mina tankar.
Samtidigt som det ibland kan va skönt utan medicinen, då det är full rulle där uppe :)

Jag förstår inte hur man fixat detta snurr i huvudet.
På något sätt har man väl hittat lösningar och sätt o hantera det.
Men när man vet hur man kan få tankarna och sakta ner så saknar man det lite.

Har alltid kännt ett sådant misslyckande, har alltid kännt mej så dum och trög då jag inte fixa så mkt enkla saker i skolan.
Nu förstår jag varför, och kanske därför kan jag förlåta mej själv till viss del, eller i alla fall acceptera läget lite...


Med medicinen kunde jag läsa en tidningsartikel, kunde minnas det mesta jag läst. Slapp o läsa om det, lästa alla rader och inte varannan.
Kunde koppla bort sonen spring och prat i bakgrunden.
Vilken känsla !!!

Tänk om man kunde känna så hela dagarna, vad jag skulle hinna med mycket saker.
Och framförallt, tänk vad den kunde underlättat så mycket för mej i skolan...


Nee sluta.. gjort är gjort, är glad att jag fått chansen i så här pass tidigt ålder, även om det inte kom före skolan hade slutat...

Pusss o kraaaam

Medicinen.. Concertan, trots alla miljontals biverkningar jag åkte på så saknar jag den...
Känns lite orättvist att min omgivning inte hann se någon skillnad bara.

Det var en stor skillnad inombords, och som jag tror mkt väl kunde ses utåt.
Men biverkningarna var ivägen och satte stopp för det... tyvärr !

Pratade i fonen med en kompis igår... Vi är så lika på många sätt, så snacka vi lite om medicinen...
Jag insåg hur mkt jag faktiskt saknar den..

Blääää... finns inte så mkt o göra åt nu, men den som väntar på något gott ;)

Sonen är iväg och ska övernatta hos sin farmor.
Så nu är det bara ja och sambon hemma och hans son.

Lugna gatan, alldeles tyst. Hörs knappt ett ljud..
Inget barn som pratar oavbrutet, som far i 5 rum samtidigt.

När barnen är hemma så längtar man tills en barnledig dag så man bara kan vara.
När man väl får den så vet man inte vad man ska göra av den.
Tröttheten flyger sej på och man orkar ingenting.

Måste ju erkänna att det känns lite väl tyst, jag saknar min lilla.
Fast jag vet att han har det kanon, och behöver nog få komma ifrån sin mamma lite med :)

Vad hade jag gjort utan honom ?

Har den finaste och bästa sambon.
Hur står du ut älskling ?

Älskar dej, så otrolig mycket.

Tack för att du alltid finns där, tack för att du alltid lyssnar, tack för att du försöker förstå, att du aldrig dömer. Du har ett sådant stort och fint hjärta.

Du är speciell. Du är unik. Mitt hjärta tillhör dej.

Att man alltid ska ta åt sej av det han säger.
Tycker att man borde lärt sej vid detta laget hur han fungerar. Under alla dessa år. Att man kunde blunda för det, hålla för öronen, eller iaf inte låta det röra mej i ryggen.

Jag försöker.
Men det går inte, inte helt och hållet. Det dämpar mej, får mej o tänka.
Känna mej ännu mer värdelös, kanske har han rätt denna gång ?
Det kanske är jag som överdriver, eller förstorar upp allt.
Och han bara är rak och ärlig.
Men nej. Innerst inne vet jag ju att JAG för en gång skull har rätt.

Att det är han som har okunskap, eller blundar han ? förnekar? vill inte se, vill inte tro på det.  Eller kan han bara helt enkelt inte förstå.
Ja spelar det för roll, så har det alltid varit...


Känns trist, och känns även som någon besvikelse.
När man efter så många år äntligen hittat svaret..
Man inser fakta på någe vis.. Man accepterar det, fast endå inte.
Man står i gränslandet.
De man litade mest på, som man ville berätta för de tar det inte på allvar, bortförklarar.. Som om de tror man ljuger.
Inte alla, men framförallt en.. Pappa, o en vän som jag trodde stod mej nära. Jag trodde hon skulle förstå.
Men verkade som om hon tror allt är påhittat, hon brydde sej inte ett dugg känns det som.

Skulle en kompis åka på diabetes, inte fan ifrågasätter väl ja dennes diagnos ?
Och skiter i det, nee jag skulle fråga hur det var fatt, och hur man ska behandla den osv osv..
Men med ADHD är det visst inte samma sak. Det nog bara ett på hittat ord. Och en bortförklaring till ens lathet.

Nej nu slutar jag här, tar nog aldrig slut annars.