Igår fick jag hjälp..
Att ta mej till ett ställe och ordna med lite papper.
Yes, enkelt, så lätt var det, men endå har det tagit mej över ett år!

Så liten och ynklig man känner sej, då man måste ha Hjälp med sådant.
När man fick ha någon person med sej.
Efteråt var vi ner på stan och tog en fika, sedan följde hon mej dit jag skulle innan hon sa hej då.
Vi pratade lite snabbt om det, hur jag tyckte det kändes och gick.
Klart man känner sej dum i huvudet som måste ha ha någon med sej för att ordna sådana saker.

Väl hos läkaren, hade blivit fel på tid... Denna gång var det INTE jag som kom fel tid, utan någon som gett mej en tid och en annan tid till läkaren.
Pust, kändes skönt.. :)

Iaf eftersom tiderna var fel, fick jag vänta lite grann. Pratade med en annan under tiden, en jätte gullig tjej ja gjorde endel tester med under utredningen.

Kände mej tjutfärdig hela morgonen igår. Enda tills jag kom in till hennes rum, då grät jag, och hos läkaren grät jag.. Kunde inte hejda.

Sjukskrivning, även om man inte kan va helt hundra på vad FK säger så känns det endå som om jag inte orkar just nu.

Sambon, helt underbar, världens bästa. Undrar många gånger vad som gör att han är hos mej...?
Det enda jag vet nu är iaf att den dagen, jag påbörjat medicinen, för framtid, då jag gått in mej på den och hoppas den gett någon verkan, då ska jag göra allt för o ge tillbaka så mkt jag kan av det han gett mej. <3
Kanske han någonstans innerst inne vet, att jag kommer, även om inte idagm inte imorgon eller nästkommande dag, men en dag så kommer han få tillbaka allt han gett mej, matriellt, känslomässigt. Jag hoppas han vet det.

Känner på ett sätt att kroppen har en massa energi.

Skulle behöva göra en massa saker... STÄDA, TA MEJ IN I DUSCHEN NU.
För när sambon kommer hem ska vi åka iväg, o skulle va skönt o komma hem till ett städat hem.
Håller iaf igång tvättmaskinerna, nu är allt på tork.

Varför ska det vara så svårt, och varför ska tröttheten göra mej så här. 

Usch regn ute, blää inge vidare.
Får uppdatera senare om hur det har gått, har en hyper liten kille här brevid så går inte just nu.

Ska bara in och väcka sonen och sätta på kaffet.

Så klart.
Mötet idag.
Ska bli skönt o få det gjort..
Så skulle jag ju även få handyn eller vare nu heter.
Få se hur mkt nytta jag har av den, men kan man aldrig veta förrän man provat ?!

Den andra tanten som ska va med vet ja inte alls vad hon kommer säga, eller vad de kommer säga.
Enda som står är ju att ja skulle behöva hjälp med papper eller något sådant.
Aja, vi får se vad som sägs, och hur det går.

Imorgon väntar möte, med neuropsykiatriska teamet, eller rättare sagt en person därifrån.
Någon samordnare och arbetsterapeuten.
Ska även få en handdator.

Får se hur det går imorgon, känns varken eller just nu i alla fall..
Har inga förväntningar..

Enda ja vet är väl att vi ska diskutera mina papper. Om ja ska få någon hjälp med det.
Mer vet jag inte...
Så får väl helt enkelt vänta ut mötet o se där efter!

ADHD har ansetts vara mycket vanligare hos pojkar än hos flickor. Troligen beror det på att flickor skapar mindre problem för omgivningen eftersom de är mindre aggresiva och självhävdande.

Flickor med ADHD har ett beteende som gör att de inte märks så mycket. De kan snarare vara passiva än överaktiva. Flickornas koncentrationsproblematik drabbar mest dem själva. Därför finns många flickor med ADHD som inte får hjälp. De har också varit förbisedda i forskningen.

Forskningen idag visar att ADHD hos flickor och pojkar har stora likheter när det gäller den centrala symptombilden. De studer som finns visar att så många som 1-3 % av flickor i skolåldern har ADHD, jämfört med pojkar där 2-5 har ADHD.

Flickors problem känns inte igen

Flickors huvudsakliga problem är ofta uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter. Flickor är mindre hyperaktiva jämfört med pojkar. Pojkar har också oftare en uppförandestörning och ett aggressivt beteende än vad flickor har. Flickors problem är oftare överdriven pratsamhet, socialt undandragande, svårigheter att organisera sig, glömska, intensiv ångest och överdriven fokusering på t ex skolan - i försök att kompensera för sina svårigheter. Pojkar och flickor har lika stora svårigheter i skolarbetet. När det gäller kamratsvårigheter och olycksbenägenhet är situationen ungefär lika för båda könen.

Flickors uppmärksamhetsproblem verkar kvarstå oförändrade i uppväxtåren, medan en stor del av pojkarna visar minskade problem. I tonåren har flickor oftare stora svårigheter i form av ångest, depression och låg självkänsla. Missbruk av alkohol och droger förekommer i ungefär samma utsträckning hos flickor som hos pojkar med adhd. Flickor verkar ha mer somatiska problem som tex huvudvärk och magont. Det finns studier som har visat att läkare är mer benägna att ställa diagnosen adhd på pojkar än på flickor, även i de fall där flickornas symptom är jämförbara med pojkarnas. Flickor kan sägas lida av adhd i tysthet. Priset de betalar är ofta dålig självkänsla och att inte kunna utnyttja sina resurser i skolan och andra situationer.

Vuxna kvinnor

Det är fler kvinnor i vuxen ålder som söker hjälp för adhd-problematik än det finns flickor som har uppmärksammats för adhd under barndomen. Eftersom kvinnornas hälsohistoria inte stämmer med männens så riskerar de att få fel diagnos. Kvinnorna har - till skillnad från männen - inte uppmärksammats i barndomen för svåra beteendeproblem eller misslyckad skolgång. Däremot kan kvinnor som utreds och diagnostiseras i vuxen ålder ofta berätta om skolsvårigheter och misslyckanden, som beror på igångsättningssvårigheter, koncentrations- och uppmärksamhetsproblem. Dessa problem har sällan uppmärksammats av omgivningen. När det finns skyddande faktorer som hög begåvning, en stödjande familj, och bra social förmåga maskerar detta ofta uppmärksamhetsproblemen. Dessa blir uppenbara först när kraven på självständighet ökar i tex studier, arbetsliv och familjeliv.

Kvinnor söker ofta hjälp via psykiatriska mottagningar, socialtjänst, AF Rehab etc. En erfarenhet från kliniskt arbete är att det verkar finnas ett samband mellan hormoner och adhd. Det är vanligt att problematiken förstärks i  i tonåren men att kvinnor med adhd ofta mår bra under graviditeter.

Diagnos, stöd och behandling

Det är viktigt att problemen uppmärksammas tidigt. På så sätt kan man förebygga att problemen växer. Kunskap är nyckerl till förståelse av problemen och kan leda till ett insiktsfullt bemötande av svåra beteenden. Spiraler av negativa konsekvenser, skam och skuld kan brytas.

Diagnos är viktig som grund för behandling, särskilt som man tänker på medicinsk sådan. De diagnostiska kriterier som används idag är inte anpassade till skillnader mellan könen. Det behövs kriterier som är mera känsliga för flickors och kvinnors svårigheter för att de ska få rätt diagnos och därmed adekvat behandling. Diagnoskriterierna behöver också anpassas till vuxnas annorlunda problem. Med åldern kan impulsiviteten bl mindre medan uppmärksamhetsproblemen kvarstår.

En bred kartläggning av förmågor och svårigheter är nödvändig för att kunna ge rätt form av stöd i boendefrågor, ekonomi, studier och arbete. Detta är en grund för att kunna leva ett självständigt vuxet liv, vilket bl a kan vara att bilda egen familj.

Även den behandling som ges vid adhd har hittills anpassats efter pojkars behov. Föräldrar och lärare får lära sig hur man kan bemöta och styra hyperaktiva och utagerande beteenden. Flickor, som ofta framför allt har uppmärksamhetsproblem, behöver annat stöd hemma och i klassrummet. Stöd till flickor och kvinnor bör mer inriktas på uppmuntran av ansträngning och prestationer. De behöver också ibland hjälp med att utveckla sina sociala förmågor för att t ex kunna skaffa och behålla vänner. Flickor behöver stöd och uppbackning för att stärka tron på sig själva. De behöver hjälp att fokusera på sina starka sidor. Det kan finnas behov av anpassad studiegång och därefter vägledning i yrkesval och mer tillrättalagda anställningar.

Forskningen har helt nyligen börjat uppmärksamma könsskillnaderna. En allmänt ökad uppmärksamhet på flickors och kvinnors speciella problem i klinisk verksamhet kommer att leda till ett ökat intresse även inom forskning.

Igår kom tanken igen. Min idé, ibland har jag gott om ideér.
Impulisivitet kallas det av andra ;) 
Hur som, så fullkomligt älskar jag när jag får mina ideer.

Dock är detta en idé jag haft länge, men som ploppade upp på nytt igen.  

Har många många år velat öppna egen butik..
En av anledningarna är väl att jag den dagen får det att gå runt, kanske inte behöva arbeta så pass mycket.
Att man då kan anställa personer, och arbeta kanske 6-7 timmar om dagen?
Jaja, jag och mina ideér, men när jag får dom så blir jag helt inne i det.

Men just detta är något jag tror stenhårt på.
JAG VILL !!
Jag kan bara inte ta mej dit.

Tänk o få ha en egen butik, sälja sådant man tycker om. :D

Suttit o kikat runt lite, och titta vad jag hittade: 

Stödet får lämnas till den som är arbetslös eller riskerar bli arbetslös och är arbetssökande

på Arbetsförmedlingen från den dag han eller hon fyller 25 år.

Där sprack min dröm, vänta i två år !? NEEEEJ
Läste lite till, och titta vad jag hittade:

Stöd kan också ges till unga med funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga kan få ta del av stödet

innan de har fyllt 25 år.

Såg någon länk om att man kunde försöka tjäna pengar på sin blogg.
Aaa visst är ju värt ett försök, måste försöka allt för o få in lite pengar.
Registrerade mej, sedan fick inloggningsuppgifter och skit.

Fatta nada, så står det lite på engelska.
Engelska var ju inte mitt favvoämne precis...Jäkla spec grupper hit o dit i engelskan jämt i skolan.

Sedan stod det nått om att man va tvungen o äga sin blogg..
Fan fattar inget, ger upp.
Hoppas bara inte registreringen gått igenom, för då kanske jag satt mej i någon sits.
Jag vet inte?

Haha, bäng jag är !

Suck.