Just nu känner jag mej panikslagen och livrädd.

Jag som alltid trott att jag en dag kommer må bättre.
bara saker och ting löser sej.
Men när jag inser att det är ett funktionshinder, något jag kommer få leva med så blir jag livrädd.

Jag vet, innerst inne så vet jag att det kommer bli bättre, att jg kan lr mej leva med det, det finns hopp om att medicinen kan hjälpa mej.

Men just nu känner jag mej bara så rädd, så värdelös.

Jag vill bara kunna leva "normalt", som "alla" andra.
Jag vill kunna ha ordning, ordning runt omkring mej, och framförallt ordning inne i huvudet.

Är trött på detta nu, vill inte vara med längre. KLART jag egentligen vill, men just nu känner jag så.
När jag var liten var det lätt.

När jag bodde själv med sonen var det lätt, för innan han fick dagispplats så var det bara han och jag hela dagarna.

Nu är det mer, jag klarar helt enkelt inte av ett vanligt vardagsliv.
Egentligen gör jag väl det till viss del, jag försöker så gott det går för att barnen ska ha rutiner, och ett bra liv !!
Men det är det enda min energi räcker till.

Det är jag trött på!
Vill kunna ha energi till o ge sambon all kärlek han är värd osv.
Varför ska det var så svårt ??

Fick nyss reda på att jag ska jobba imorgon, och vart genst stressad.
Samtidigt som det känns skönt, behöver pengar.

Klockan snart halv 12 och har inte fått något gjort.

VARFÖR ska det vara så svårt, varför ska det vara så jobbigt.
Varför kan man själv inte förklara att man bara inte får det gjort.

Tänk vad jag hade kunnat åstadkomma under dessa timmar som vart nu under morgonen..
Men i själva verket har inget hänt.
Råkade sätta mej vid datan och sitter ju kvar, tiden har bara runnit iväg.

Blir så arg och trött på mej själv.

Det kanske inte stämmer helt och håller för vissa personer.
Detta är en lista som en person skrivit.



Sju egenskaper hos
personer med ADHD

1. Personlighet.Personer med ADHD tar allting personligt.Eller inte alls.

Personer med ADHD verkar vara merkänsliga för kritik än andra. De (vi) tycks vilja att "alla ska tycka om oss", och mår dåligt när det inte är så.Personer med ADHD letar också efter"undermeningar" i ett uttalande elleri handlingar;"Hmm... vad menar hon med det egentligen? Ser jag konstig ut?" "Varför gjorde han så?" "Jaha, nu gick han. Gjorde jag nåt fel?"Trots att det säkerligen inte finnsnågra "dolda budskap" i meningen elleri handlingen.Till och med positiva kommentarerkan verka mystiska och väcka misstänksamhet.

När jag kommer in i ett rum fulltmed folk och hör några skratta,tror jag automatiskt att de skrattar åt mig.Den delen av min hjärna som gåtti livets skola säger att det bara är nonsens.Den andra halvan, Neanderthalaren, har tyvärr större makt.

Kom ihåg: bara för att du är paranoidbetyder inte att de inte är ute efter dig...

I arbetslivet tenderar vi att hitta nyaarbetssätt. Detta innebär att vi inte följernågon manual, vi gör det på vårt egetsätt. Hellre "eget sätt" än "rätt sätt".Projekt som måste följa en viss ordningkan lätt bli ignorerade eller hamna längstner på "måste göra"-listan.Då händer det lätt att man blir kallad "lat"och andra karaktärsdanande sakersom vi naturligtvis tar väldigt personligt.

Den positiva sidan av denna egenskapär att projekt som vi själva kan omarbetafår full uppmärksamhet, ofta med mycketbra resultat.

Att göra:1. Försök att inte ta kritik eller andra negativa uttalanden personligt.

Oftast är de inte riktade mot digsom person. Det kan vara personersom bara gör sitt jobb, eller försökerhjälpa till genom konstruktiv kritik.Kom också ihåg att medan vi förväntar oss att "de" ska ha överseende med våraegenheter, så måste vi förstå denfrustration som de kan känna ibland.

Att leva med ADHD är hårt. Att levamed en person som har ADHD ärockså hårt.

Att notera: vissa är bara ute efter attattackera folk med personlig kritik.Ignorera dessa. 2. Hitta en aktivitet du kan ägnadig åt helhjärtat.Gör sedan något annat. Använddenna första aktivitet som en "belöning",då kan det vara lättare att genomföraandra, tråkigare, saker.Icke-ADHD:are (läs; arbetsgivare) kanutnyttja denna egenskap genom attge dig arbeten där du själv kan påverkaarbetsmetoden.Det är inte alltid det kan fungera, det finnstråkiga saker som man måste göra.Men det är bara att bita ihop och försökagöra det iallafall.Gör ditt bästa. Tricket är att försöka hittaett arbete där dina egenskaper och styrkorpassar bäst in.

2. Punktlighet.Personer med ADHD är sällan i tid.

Enkelt uttryckt kan man säga atttid är lika med prioritering.Hela grejen med tid är att det är ett ständigt prioriterande. De flesta människor kan enkelt strukturera upp händelser i dåtid, nutid och framtid.Alla kan resa i tiden, på sätt och vis...Vi kan dra oss till minnes en specifik händelse och återuppleva känslorna, ljudenoch andra intryck som vi fick av den där sommarkvällen vid sjön.Det är en kliché, men sant: Gud gav oss minnet så vi kan lukta på rosorna i december...

De flesta kan föreställa sig en kommande händelse, och avgöra på ett ungefär när och hur nånting kommer att hända med hjälp av klockan eller en kalender. Sådant strukturerande är precis vad ADHD-hjärnan inte är konstruerad att klara av.Som doktor Hallowell förklarade detta;"- Tiden delar upp händelser i separata delarså vi kan göra en sak i taget. Detta gäller intei fallet med ADHD. För personen med ADHD känns det som om allting händer samtidigt."(Hallowell, Newsletter of the Concord SpecialEducation Parent Advisory Council, 1993,Concord, MA)

Hallowells "svarta hål" när det gäller tid fårallvarligare konsekvenser än att bara komma försent till jobbet.Planerande kräver att man har en "känsla" förungefär hur lång en timme eller vecka är. Medan andra uppfattar tiden till kommande händelser ungefär som "10, 9, 8, 7..." kan det för personen med ADHD lika gärna vara "10, 9, 8, 100, 4, 3, 16, 0"... ADHD:aren har helt enkelt inte möjlighet att kunna bedöma avstånd när tidsfaktorn är inblandad. Han har sämre närminne än de flesta,vilket kan få närliggande händelser att verka som de hände för längesen. Och tvärtom.Kan man inte mäta, "känna", tiden till det som hänt, kan man inte heller få en bra tidsuppfattning till det som kommer att hända i framtiden.Det finns inga "avstånd" att relatera till.Han kan försöka sig på en gissning, men eftersom även gissning är beroende av minnet blir gissningen oftast inte speciellt korrekt.Han har till och med svårt att bedöma hur lång tid en viss aktivitet pågått, speciellt under hyperfokus.

Eller som det står på min bils backspegel:"Händelser kan verka längre bort än de är."

I korthet; punktlighet är vi dåliga pådärför att:

1. Vi inser inte hur lång tid som gått sedanvi ombads göra uppgiften

2. Inte inser hur lite tid det är till deadline

3. Vi blir distraherade eller uttråkade av uppgiften som vi ombads göra.

Att göra:Bli "listig". Skriv listor på vad som ska göras.Skriv ner vad som ska göras denna månad,denna vecka, denna dag.Stryk över de saker du är klar med.Belöna dig själv!

Målsättningar.Sätt en egen deadline långt innanden verkliga deadlinen.(Deadline = tidpunkt då en uppgiftska vara klar.)Betrakta din egen deadline som om den vore den verkliga.

Använd teknologin.Det finns en hel bunt med filofaxer,kalendrar, dataprogram och andramojänger som kan hjälpa dig med detta.Skaffa.De som lever med eller arbetar tillsammansmed en ADHD:are måste komma ihåg attpåminna denne om deadlines och målsättningar.

3. Organisations-kaos.Få ADHD:are är organiserade ADHD:are.

Skulle ADHD:aren nånsin gå vilse så är han lätt att hitta genom att följa spåret av skräp, bilnycklar och kreditkort.På våra kontor är papper och material inte organiserat i arkivsystem, det är organiserat i olika högar.Kort kan man säga att tankekaoset återspeglar sig i den närliggande miljön...

Det finns böcker som är smockfulla avtips hur man får ordning på saker, ochhur man kommer ihåg var man la dem...Problemet är bara att dessa böckersällan läses av den oorganiserade ADHD:aren. Skulle han dock få för sig attköpa en sådan bok så är den borttappadinnan han ens hunnit börja läsa den.

Förmodligen är den bästa lösningenatt man anställer någon som hjälper tillmed detta. Om man har råd, vill säga.Vi andra får nöja oss med listor,kalendrar och en massa högar med saker.

Men en av de mest förbisedda organisations-redskapet heter papperskorgen.Detta extremt hjälpsamma tekniska vidunderär faktiskt inte så svårt att använda, så låtdig inte bli avskräckt.Släng de gamla listorna och lapparna!Du kommer att bli förvånad över hur mycketen sådan relativt enkel "städning" kanförenkla tillvaron.

Folk påstår att det är så iallafall.

4. Svängningar.Personer med ADHD verkar ständigt åkai en berg-och-dalbana när det gäller humöret.Det svänger hej vilt. Det tar ut svängarna hej vilt också...

Men detta utgör inget problem för oss.Dock är det ett problem för omgivningen,speciellt om de inte vet vad det beror på.Vi säger vad som helst, när som helst.Det beror på att vi tänker icke-linjärt.Folk i allmänhet tänker linjärt;Tänk dig en rak linje med punkterna A, Boch C.A ligger närmare B än C ligger närmare A...Inte hos oss. Vi tänker "runt" saker; icke-linjärt. Punkten A är inte början påen tanke eller en linje, punkten A är i centrumoch runtomkring cirkulerar punkterna B, C, X, Y, Z och vad som helst som råkardyka upp i detta kaos.Ungefär som solsystemet med solen i mitten(om man utgår från solen) och planeternasom åker i (tanke)banor runt denna sol.Som vi ser det så är punkt A lika närapunkt B som punkt X...

Vi kan prata om hundmat, och samtidigtsäga nåt om hur mycket vår hamster äter.Inte konstigt alls, eftersom dessa bådatankar finns i "solsystemet".

För att komplicera detta exempel ytterligare,kan man säga att varje tankebana i"solsystemet" har egna variabler. Men alladessa banor och variabler är glasklara, ingaproblem. Till en viss grad;även vi har våra begränsningar...

Men för icke-ADHD:are (linjära tänkare) framstår detta som väldigt snurrigt.De har svårt att hänga med i svängarna,och hålla koll på alla dessa till synesickebesläktade samtalsämnen.

Att göra:Var snäll mot icke-ADHD:are.De gör så gott de kan, de kaninte rå för det.

5. Svårt att slutföra saker.

Personer med ADHD har en förmågaatt inte slutföra saker.Det finns en mängd olika förklaringartill detta. Vi blir distraherade.Vi blir uttråkade, och hittar nåt nyttatt göra istället. Vi ger upp.Det blir för mycket.

Jag tror att vi undviker att slutförasaker helt enkelt för att vi inte villtappa fokus, uppmärksamheten.Fokus är mycket viktigt. Hyperfokus är värd sin vikt i guld.Vi är glada över att äntligen hittat nåtsom håller oss fokuserade, så vihåller på med det så länge som möjligt.

Att göra:1. Dela upp stora moment i mindre,mer hanterbara, delar.Var stolt över varje "del-mål" du slutför,och fokusera på det slutliga målet.

2. Sätt specifika, uppskattningsbaraoch rimliga mål.

3. Sätt egna deadlines. Håll dem.

6. Frustration.ADHD:are blir lätt frustrerade.Personer som bor ihop med ADHD:areblir lätt frustrerade.

Folk som skriver om ADHD:areblir lätt frustrerade.

Det finns flera olika anledningar till detta.Men den slutgiltiga frågan ärvad gör man åt det då?(Med såna övergångar borde jagbli radiopratare)

Undersök vad det hela beror på.Försök hantera orsaken istället föreffekten.

Fastna inte i frustrationen. Gå vidare.Bli åtminstone frustrerad över något annat.Ibland har vi förmågan att börja grubbla.Gör inte det. Konstatera vad somhänder och gå därifrån.Ge inte upp, men stå inte på sammafläck och stampa.

Hitta ett lämpligt sätt att få utloppför känslorna.Spring. Promenera. Spela ettmusikinstrument. Vad som helst som fungerar för dig.

7. Manipulation.ADHD:are kan vara verkligt manipulativa.

Ibland blir jag häpen över min egenärlighet och öppenhet.Å andra sidan kanske jag bara försökermanipulera dig.

Vi får utbrott. Vi överreagerar.Vi tar till diverse fula knep för attfå som vi vill. Varför?

Därför att vi är mänskliga.Och för att vi kan.

Personer med ADHD är smarta personer.Vi kan snabbt hitta flyktvägar för att kommaundan. Vi kan dra vilka historier som helst,bara vi slipper stå till svars. Eller för attfå som vi vill.Tror vi iallafall. Ibland fungerar det.

Detta är en viktig punkt för föräldrartill barn med ADHD. Om barnet lär sig atthan eller hon kan manipulera omgivningenså kommer han/hon att ta med dettain i vuxenlivet.Dessa barn blir till vuxna ADHD:are somhar så stora sociala problem.

Det värsta du kan göra ditt barn medADHD är att låta honom eller hennetro att manipulation fungerar.Att tillåta det är att döma barnet till ett liv av krashade förhållanden, ensamhet, frustration och misslyckanden.Denna manipulations-egenskap är enav de första egenskaperna som dennyligen diagnosticerade vuxne måsteinse och ta itu med.

Att göra:1. Hellre än att manipulera; lär dig samarbeta.2. Bli medveten om dina motiv och handlingar.

3. Utöva själv-observation. Håll kollpå dig själv.

Efter mina levda 23 år så är jag just idag så förbannat trött på känslorna !!

Varför ?

Man vaknar utan o känna en känsla, varken bra eller dålig.
Så vet man att man måste ringa ett samtal på morgonen.
Man skjuter fram det en timme eller två.
För att ringa samtal är bland det värsta som finns.
Känslan inom mej blir helt plötsligt inte så likgiltig längre.

Ser sonen och fylls av kärlek inombords.

Inser att varken studier eller jobb kommer att ske under dagen, och får en känsla av hopplöshet.
En stressande känsla som ger mej dåligt samvete då jag vet att jag i slutet av månaden kommer må piss dåligt då löne specen inte visar vad man vill.

Sätter på kaffet, och kan känna en lugnande känsla inombords för jag vet att jag inte har någon tid o passa idag. 
Känner en otrolig trötthet, då jag vet att en hel dg väntar innan jag kan få sova igen.
Ser disk från igår efter kalaset då allt inte rymdes i maskinen, inser att jag måste plocka ur den för o få in den sist disken.
Men så långt har jag inte kommit än.

Känner mej helt förkrossad över att mina känslor ändrar sitt innehåll var femte minut.
Jag hänger ju inte med !!
Försöker så gott jag kan, lägger hela min energi på o försöka känna vad jag känner, men innan jag kommit underfund med det så har min känsla ändrats.

Tanken på o veta att det kan vara ADHD:n eller funktionshindrets "fel" som det även så fint kan kallas, gör att jag bara vill explodera!
Jag orkar inte längre med alla känsloförändringar.

I så många år har jag skyllt på annat.
Hållt masken, för att ingen annan ska se, då skulle dom ju tro att jag var hela galen.

Att sätta på sej masken, och försöka hålla en jämn nivå i humör och känslorna har varit och är fortfarande förbannat jobbigt och energikrävande. 
Här hemma har jag vågat o ta bort den lite grann, vågat erkänna att det är så inom mej, att det är så jag är.
Men rädslan över att bli lämnad har ökat.
Förut har jag bara kännt mej annorlunda, och aldrig vetat vad som är felet, hur ska ajg då kunna förklara för andra ??

Nu när jag vet så vågar jag till viss del erkänna det. Och samtidigt som rädslan, så är det en jäkla skön känsla.

Det var visst svaret på det mesta.

Innan jag visste, så trodde jag det berodde på en massa annat hela tiden.
Bara jag kunde få ett fast jobb
bara depressionen kunde försvinna,
bara ångesten kunde försvinna,
bara jag kunde bli klar med skolan,
bara vi hittade ett annat boende,
Miljontals BARA. Så skulle mitt liv kännas bra igen.

Tänker nu och då på att jag måste bli bättre då människor fyller år, FRAMFÖRHÅLLNING,åtminstonde skicka ett litet kort...

Vill ha människor omkring mej, MEN vid kalas osv så vill inte jag vara den som de kommer hem till.
För o vara den som ska planera o göra mat, städa osv osv allt som ingår, tar knäcken på mej.

Vill hela tiden ha ett fast jobb, men de gånger jag får ett schema att gå på så tar det en veck eller två, sedan kryper det  kroppen och jag känner att jag håller på o bli knäpp, att jag har ett schema att följa, dagar och tider då jag måste arbeta. Ibland händer det att jag byter tider med andra, BARA FÖR ATT.
Känner mej rätt crazy.

Nu med utredningen, kom även en diagnos.
Och med det lite förståelse..

Men igår slog det mej tanken...
Hur länge kommer sambon orka ?

Jag som alltid intalat mej själv att snart/ BARA det & det så kommer allt bli bra.
Då kan jag i lugn och ro se film med sambon, ha sex med honom utan o tänka på saker som måste göras.
Snart/bara vi flyttar eller jag mår bättre så kommer det synas om jag städar här hemma, Slipper det se ut som om jag inte städat på flera veckor fast det i själva verket bara var några timmar sedan jag städade.

FAN, år efter år har jag haft bortförklaringar, alla mina: snart/bara.
Men igår insåg jag att det INTE är så..
Det är inga snart/bara som kommer göra allt bra.
För det är något inom mej, som gör att detta är svårigheter jag har.
Som jag alltid kommer bära med mej på ett mer eller mindre påtgligt sätt.

Fan där rasade min värld. Det kommer alltid vara såhär. Jag vill bara ge upp.

Yeah, nu är jag här igen.
Sitter och funderar på om jag kommer komma in på bloggen imorgon igen.
Jag och mitt minne.

Har så många olika bloggar överallt, men glömmer bort dom.
Glömmer bort användarnamnen och lösenorden.

Finns så mycket jag vill skriva nu, haft hundratals tankar i huvudet den senaste halvtimmen.
Men finns ingen möjlighet och få ner det här.
Skulle bara bli en massa osammanhängande.

Nej, nu får jag ge mej.
Nu får jag stänga ner datan, och krypa upp i famnen hos älsklingen som ligger ute i soffan och vill att vi ska se film.

Samtidigt som jag är helt slut efter denna helg, så har jag noll ro i kroppen, inombords.

NEJ, nu ger jag mej.
Försöker få till ett inlägg imorgon.

Natti !

Har för tillfället en son som inte kan sova.
Som ropar mamma, var femte sekund..

En sambo som står här brevid som vill ha med mej ut på ett bloss.
Jag känner mej något stressad, och okoncentrerad..

Så blir inget inlägg nu, antagligen inte senare heller då jag är helt slut efter denna helg.

Men ska försöka få in ett inlägg imorgon, och se om jag kan ordna till bloggen lite grann.